De Skånska Landskapens Historiska och Arkeologiska Förening 1866 – 1966

Jörgen Weibull

l ett föredrag vid årsmötet den 22 maj  1966 tecknades De Skånska Landskapens Historiska och Arkeologiska Förenings 100-åriga  historia och bakgrunden till dess uppkomst av föreningens sekreterare,  docent Jörgen Weibull. Föredraget publiceras här i sin helhet.

Den 12 januari 1865 samlades i Lund ett antal historiskt och arkeologiskt intresserade personer. Syftet var att bilda en Skånes fornminnesförening. Initiativtagaren var kyrkoherden i Tygelsjö, kontraktsprosten Ernst Rietz – främst känd som språk- och dialektforskare, men också varmt intresserad av Skånes historia och vården av dess fornminnen.

Resultatet av detta första möte blev beslutet att en förening för vården av Skånes fornminnen skulle bildas, förslagsvis under namnet ”Skånes fornminnesförening”. För att förverkliga detta beslöt man utarbeta stadgar för en dylik förening. Arbetet tog sin tid. Först över ett år senare, den 16 maj 1866, samlades man åter för att konstituera föreningen. Vid detta möte – för i dag nästan jämt 100 år sedan – antogs föreningens stadgar och valdes dess första styrelse. Från och med 1866 började föreningen också sin egentliga verksamhet.

Till ordförande i föreningens första styrelse valdes biskopen i Lund, Wilhelm Flensburg. Vice ordförande blev professorn i estetik, konst och litteraturhistoria, Gustaf Ljunggren, sekreterare dåvarande docenten i historia, Martin Weibull, och skattmästare den unge lektorn i teologi vid Katedralskolan, Gottfrid Billing. Bland den första styrelsens övriga ledamöter märkes förutom prosten Ernst Rietz, rektorn i Ystad Nils Bruzelius och universitetsadjunkten i historia, Claes Theodor Odhner. Påfallande är att denna förenings första styrelse till stor del bestod av unga män: flera av dem skulle, som vi alla vet, senare spela en stor roll var på sitt håll och nå höga poster i samhället.

Föreningens namn ändrades samtidigt från det ursprungligen föreslagna ”Skånes fornminnesförening” till ”Föreningen för Skånes fornminnen och historia”, som några år senare, då Hallands fornminnesförening uppgick i föreningen, blev ”De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening”. Bakom den ändring av namnet, som företogs redan på föreningens första egentliga möte, låg en realitet. Målsättningen begränsades inte till endast vården av fornminnen – föreningens verksamhet skulle enligt dess stadga omfatta alla områden av Skånes folkliv och historia. Första paragrafen av dess stadga fick lydelsen:

”Föreningens ändamål äro:

  1. att vårda Skånes fornlämningar och att anteckna, beskriva och genom tryckta skrifter bekantgöra allt, som kan bidraga att sprida ljus över Skånes forntid, folkliv och landskapsmål;
  2. att väcka och underhålla intresset för Skånes historia i allmänhet genom utgivande av arbeten och historiska handlingar, äldre och nyare, som upplysa Skånes politiska, kyrkliga och kulturhistoriska förhållanden.”

Det är framför allt den andra av de båda punkterna, som pekar utöver de för fornminnesföreningarna sedvanliga uppgifterna. Initiativet till denna andra punkt hade tagits av Martin Weibull. Han blev också själv i egenskap av föreningens sekreterare den drivande kraften i den starkt historiskt inriktade verksamhet, som ända från början kännetecknat föreningens arbete.

Men andra sidor av föreningens uppgifter försummades därför inte. Redan från början skedde en uppdelning av arbetsuppgifterna inom styrelsen. Ernst Rietz svarade sålunda för ledningen av undersökningarna och kartläggningen av folkspråk och folkliv i Skåne. Då Rietz kort därefter blev sjuk och två år senare avled fortsattes detta arbete främst under ledning av adjunkten vid Katedralskolan Carl Schweder, docenten Axel Kock och senare kandidat Nils Olséni.

För fornminnesvården svarade främst rektor Nils Bruzelius och under hans överinseende de tillsyningsmän över fornlämningar, som föreningen tillsatte, en i vart härad i Skåne.

Man kan – något schematiserat tala om tre olika strömningar som bildat bakgrunden till föreningens uppkomst och som övat ett bestämmande inflytande på utformningen av dess verksamhet:

  1. Intresset för vården av Skånes fornminnen,
  2. skandinavismen och
  3. intresset för Skånes historia och folkliv, mot bakgrunden av de nya idéer som under 1860-talet gjorde sig gällande inom historisk forskning och undervisning.

Jörgen Weibull, september 1951. Foto: Hagblom-Foto.

Romantiken och det av denna betingade intresset för äldre tiders historia riktade vid 1800-talets mitt intresset mot fornminnena. Richard Dybeck, författaren till ”Du gamla du fria” var en av pionjärerna, själv främst intresserad av runor, runstenar och folkmusik. En annan av pionjärerna var Nils Gabriel Djurklou, som redan på 1850-talet tog initiativ till ”Föreningen för Närikes folkspråk och fornminnen”. Denna den första fornminnesföreningen fick snart efterföljare. Föreningar för folklivsforskning och fornminnesvård bildades på 1860-talet runt om i landet. I södra Sverige blev Gunnar Olof Hyltén-Cavallius den ledande mannen och år 1863-1864 utkom första delen av hans stora arbete ”Wärend och Wirdarne”. Det är i detta sammanhang Ernst Rietz’ initiativ 1865 till bildandet av en Skånes fornminnesförening hör hemma.

Fornminnesvården var också från början ett av föreningens huvudändamål. De i detta avseende ledande männen inom föreningen var som nyss nämnts Ernst Rietz och Nils Bruzelius.

Verksamheten följde i detta avseende två olika huvudlinjer, dels skyddet av de fasta fornlämningarna, dels insamling och systematisering av lösa fynd.

De fasta fornlämningarna definierades i föreningens program som ”ättehögar, stenkummel, uråldriga stensättningar av alla slag, runstenar, bautastenar, tings- och valplatser, offerkällor, lämningar av ringmurar, borgar, kloster, kyrkor och andra märkliga byggnader”. Uppgiften att förteckna och för framtiden bevara dessa vilade framför allt på de av föreningen utsedda tillsyningsmännen över fornlämningarna i Skånes härader. Föreningens annaler vittnar också om att dessa på flera håll med kraft fullgjorde sina förpliktelser. Så anmälde t.ex. år 1869 tillsyningsmannen i Torna härad, kyrkoherden J. Härstedt, en hemmansägare i Hoby socken för att ha förstört en på sina ägor belägen ättehög. Föreningen beslöt att för åtal anmäla hemmansägaren för Kungl. befallningshavande i Malmö och uppmanade samtidigt häradsuppsyningsmännen att söka förekomma sådana brott genom att uppsätta en förteckning över vilka fornminnen som fanns i häradet och från predikstolarna låta kungöra detta. Om dessa fornminnen trots detta vandaliserades, skulle de omedelbart rapportera detta till föreningens styrelse för anmälan och åtal.

Men föreningens insatser för vården av de fasta fornminnena inskränkte sig inte till denna, nog så viktiga bevakning. Genom utgrävningar sökte man också öka kunskapen om fornlämningarna. Så företogs år 1868 på föreningens initiativ en utgrävning av en mosse i Fjelie socken och år 1869 anslog man medel för utgrävning och undersökning av en ättehög i Nöbbelövs socken.

Men inte bara arkeologiska utgrävningar ingick i föreningens program. Till dess uppgifter hörde också att anteckna och beskriva Skånes fasta fornminnen. Målet var utarbetandet av en fullständig arkeologisk beskrivning över Skåne. I detta syfte beslöt man vid årsmötet 1869 att uppdraga åt dåvarande amanuensen vid statens historiska museum i Stockholm, dr Oscar Montelius, och amanuensen vid Historiska museet i Lund, Elof Tegnér, att gemensamt utarbeta en arbetsplan för genomförandet av en dylik arkeologisk inventering. Till årsmötet 1870 förelåg planen. Verket borde enligt denna ordnas i tre huvuddelar:

  1. Fasta fornlämningar från sten-, brons- och järnåldern,
  2. Runstenar och
  3. Minnesmärken från medeltid och senare tid.

Föreningen beslöt vid årsmötet att under två år anslå högst 500 rdr årligen – en vid denna tidpunkt avsevärd summa – för utarbetandet av ett dylikt verk. Pengarna skulle ställas till Montelius och Tegnérs förfogande att lyftas vid behov och dessa skulle börja med att utarbeta en speciell instruktion efter vilka häradsuppsyningsmännen skulle förteckna respektive häraders fornminnen.

Genom de båda ledarnas engagemang på annat håll kom detta arbete dock aldrig på allvar i gång. De stort upplagda planerna blev aldrig förverkligade.

Den andra huvudlinjen i föreningens verksamhet i fornminnesvårdens tjänst var insamlingen av lösa fynd i syfte att konservera dem och göra dem tillgängliga för forskningen genom att överlämna dem till museer eller andra offentliga institutioner. I föreningens upprop av år 1871 exemplifieras dessa s.k. ”rörliga fornlämningar” såsom ”vapen, redskap och prydnader av sten, ben, brons, järn och ädlare metaller, mynt och jordfynd i allmänhet; tornklockor, dopfuntar, kalkar, rökelsekar, samt föremål av historiskt och kulturhistoriskt intresse eller av konstvärde”. Det var inte litet som föreningens medlemmar uppmanades att samla. Enligt föreningens stadgar skulle ”de fornsaker, mynt, handskrifter eller böcker, som föreningen genom gåvor eller köp förvärvade överlämnas åt Lunds universitets historiska museum, myntkabinett eller bibliotek, att där såsom föreningens egendom förvaras till dess föreningen annorlunda beslutar”. Förteckningar över de gåvor som strömmade in vittnar om det intresse med vilket uppmaningen hörsammades. Föremålen sträcker sig från stenyxor och fiskkrokar av ben till Kristianstads stads gamla bödelssvärd och folkdräkter från olika delar av landskapet.

Endast en sak till om föreningens verksamhet i fornminnesvårdens tjänst: tillkomsten av den s.k. runstenshögen i Lund.

På föreningens andra allmänna möte, i oktober 1866, väckte sekreteraren förslag om att föreningen skulle söka samla alla sådana runstenar inom de skånska landskapen, som flyttats från sina ursprungliga platser och på sin nuvarande plats var utsatta för fara att lida skada eller rent av förkomma. Enligt förslaget borde dessa föras till Lund, ”de skånska landskapens gamla historiska medelpunkt”, och där uppställas till säkert förvar för framtiden. Sedan Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien givit sitt tillstånd, sattes planen i verket. Lunds universitet upplät för ändamålet ett hörn av den dåvarande botaniska trädgården, d. v. s. den nuvarande universitetsplatsen. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening lät här resa en hög och uppställde där inte mindre än sju runstenar från olika delar av Skåne. Utan jämförelse ståtligast var den högresta s.k. Helgonastenen, som år 1690 uttogs ur muren på det då raserade Allhelgonaklostret och senare flyttades till Lundagård, där den sedan 1750 – sönderslagen i tre delar – legat framför ingången till Lundagårdshuset. På föreningens bekostnad reparerades nu stenen och restes, på runstenshögen. För några år sedan, 1957, flyttades den till Universitetsbiblioteket, där den nu står i hallen – på samma plats, där den för 400 år sedan återfanns.

Ar 1868, lagom till universitetets 200-årsjubileum, stod runstenshögen färdig och överlämnades i samband med jubileet av föreningen som gåva till universitetet. Trots att dess främsta prydnad flyttats därifrån, är högen än i dag en av Lunds sevärdheter och utgör en av påminnelserna om denna förenings insatser för Skånes arkeologi och historia.

Liksom den litterära romantiken vid 1800-talets mitt med sitt intresse för forntid och vikingatid, för medeltidens borgar, kloster och kyrkor utgör en av de strömningar, som bildar bakgrunden till De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings tillkomst och övade inflytande på utformningen av dess verksamhet, var skandinavismen en annan faktor av betydelse.

Lundastudenterna hade under 1830- och 1840-talen gått i spetsen för den skandinaviska rörelsen i Sverige. Bakom låg den nära kontakten med Köpenhamn och den allmänt radikala och liberala inställning som präglade Lund och Lundastudenterna. Vid studentmötena under 1840- och 1850-talen framträdde talesmännen för Lundastudenterna som de ledande skandinaverna med en entusiasm och skärpa, som skarpt kontrasterar mot Uppsalaakademikernas betydligt vagare deklarationer. Man behöver bara tänka på män som C. V. A. Strandberg – Talis Qualis – och Göthe Thomé, som framträdde som lundastudenternas talesmän. Det var i denna miljö och under intryck av dessa stämningar, som målsättning och ideal hade formats hos flertalet av dem, som stod bakom tillkomsten av denna förening. Professor Gustaf Ljunggren, som förde klubban vid föreningens konstituerande möte i maj 1866 och då valdes till dess vice ordförande, hade själv deltagit i studentmötena på 1840-talet och framträtt som entusiastisk skandinav. Martin Weibull, som tillhörde en något yngre studentgeneration, hade på 1850-talet blivit en av de ledande talesmännen för den skandinaviska tanken bland Lunds studenter.

I presentationen av föreningen i första häftet av dess tidskrift ”Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning” tar Martin Weibull också de skånska landskapens speciella ställning till utgångspunkt. Dessa landskaps hävder, skriver han ”låna ett egendomligt intresse därav, att de tillhöra mera än ett av de skandinaviska folken”. De utgöra i våra dagar, framhåller han vidare, ”de närmaste och naturligaste förmedlingslänkarna mellan de trenne folk, i vilka den gemensamma stammen grenat sig”. Själva namnet Skandinavien leder också, påpekar han, sitt ursprung från namnet Scandia – Skåne.

Föreningens arbete korn också från början att i hög grad inriktas på dess rent historiska verksamhet. Främst fick denna verksamhet form av publicering av källor och aktstycken till Skånes historia. I föreningens tidskrift, ”Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning”, som fr.o.m. 1874 fick titeln ”Samlingar utgivna för De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening” och slutligen, under 1890-talet utgavs under titeln ”Skånska samlingar”, publicerade Martin Weibull under en lång följd av år källor och aktstycken rörande Skåne och de skånska landskapens historia. Genom den centrala ställning Skåne tidvis intagit – t.ex. genom ärkebiskoparna i Lund under medeltiden och generalguvernörerna under 1600-talets senare del – är många av dessa aktstycken källor av stor vikt för hela Nordens historia. Bakom det omfattande publiceringsarbetet låg en bestämd plan. Aktstyckena samlades under vissa huvudrubriker, av vilka de viktigaste var:

  1. Handlingar hörande till Skånes danska historia,
  2. Handlingar hörande till Skånes historia under övergångstiden 1658 -1710, samt
  3. Handlingar hörande till Skånes svenska historia.

Av dessa tre huvudavdelningar ägnade Martin Weibull största intresset åt handlingarna från övergångstidens historia. Den omfattande publiceringen av källorna till övergångstidens historia, som på detta sätt genom denna förenings försorg kom till stånd, utgör alltjämt en grundval för varje behandling av problem i samband med Skånes försvenskning och Sveriges krig med Danmark från Kar] X Gustafs till Karl XII:s tid.

Vid sidan av publiceringen av källmaterial innehöll föreningens tidskrift även avhandlingar rörande Skånes och de skånska landskapens historia. Förutom Martin Weibulls egna bidrag bl. a. ”Om Skånes adel under övergångstiden” märks Sven Nilssons uppsatser om ”Metkrokar av sten och ben” samt ”Om amuletter”, Gustaf Ljunggrens om ”S:t Knuts gille i Lund” och smärre bidrag av C. G. Styffe, Arthur Stille och senare även Lauritz Weibull.

Föreningens historiska verksamhet inskränkte sig emellertid inte till endast publiceringen av de regelbundet utkommande Samlingarna till Skånes historia. Vid sidan därav utkom i föreningens regi en rad historiska källpublikationer och avhandlingar, bland vilka främst kan nämnas—Carl von Linnés Skånska resa”, ”Sthen Jacobsen Den Nordiska Kriigs Krönicka” och Johan Corylanders ”Berättelse om Lunds domkyrka”, alla utgivna av Martin Weibull samt Sven Lagerbrings ”Skrifter och brev” utgivna av Lauritz Weibull. Vidare flera avhandlingar såsom Sven Wägners ”Skånska kommissionen af 1669-1670” och Karl Enghoffs ”Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid”.

Ett annat sätt än att genom egna publikationer söka väcka och underhålla intresset för Skånes historia var de ”prisämnen”, som föreningen utlyste i förhoppning att därmed förmå någon att ägna sig åt dem. I första häftet av föreningens tidskrift 1868 utfäste föreningen sålunda ett pris på 15 caroliner för en tillfredsställande behandling av något bland följande ämnen:

  1. ”De skånska lantboförhållandenas historiska utveckling med uppmärksamhet fästad även vid det skånska åkerbrukets historia”, och
  2. ”Skånes historia i enkel och populär framställning till läsning i skolan och hemmet”.

Någon större framgång blev detta dock inte. Av föreningens handlingar framgår inte om priset i fråga någonsin utdelades. Någon tillfredsställande framställning av de förelagda ämnena kom i varje fall inte till stånd. Först långt senare fick det första av dessa båda ämnen sin behandling i Carl Gustaf Weibulls ”Det skånska lantbrukets historia”, som utkom 1923; ifråga om det andra av de båda ämnena – en Skånes historia för hem och skola – väntar vi än i dag på en vetenskapligt tillfredsställande, populär framställning.

Den skandinavism, som så starkt sätter sin prägel på föreningens historiska verksamhet tog sig också andra uttryck. Den 4 december 1876, på 200-årsdagen av slaget vid Lund, startade De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening en insamling för att resa ett monument – inte över de svenskes seger, utan som ett tecken på försoningen mellan de skandinaviska folken. ”Tvänne århundraden hava förflutit sedan den decemberdag, då Nordens folk på slätterna vid Lund möttes till den blodigaste strid, deras hävder hava att omtala” lyder de första orden i den inbjudan, i vilken ledande statsmän och kulturpersoner i Danmark och Sverige uppmanade medborgare från båda länderna att deltaga i insamlingen. I fortsättningen citeras i detta upprop den danske skaldens ord:

Her ligge kjaekke Maend, hvis ben og blod er blandet
Iblandt hinandcn, så at Ingen siger Andet
End de var af en Slaegt: de var og af en Tro –
Dog kunde de med Fred ej hos hinanden bo?


Därefter heter det:

Tvänne århundraden hava förflutit, och stamsplitets stämma är nu tystnad: det är frändskapens, som talar. Fridens milda genius har jämnat spåren av den forna fejden: lyckan och välsignelsens spira över allt i hans fjät. Det blodiga slagfältet vid Lund, en gång förödelsens vittne, står nu förvandlat till ett leende landskap, genomskuret av den fredliga samfärdselns väg mellan folken: höljt av vår odlings rikaste håvor, ger det nu en bild av den nya tids välsignelse, som randats över Norden.

Om över allt i nordiska bygder minnet av den 4:de december 1676 manar till dessa betraktelser och väcker sådana känslor, måste de särskilt framkallas inom de sydliga landskapen av den skandinaviska halvön. På deras lott föll det en gång att, härjade och förödda, lämna valplatserna för de stridande, själva ett mål för striden och dess yttersta segerpris. När deras öde avgjorts, blev det deras plikt att, innerligt och varmt uppgångna i ett nytt fosterland, aldrig förgätande sin andel i det gamla och sin skuld till detsamma, vara ett föreningens band mellan bägge.

Inom dessa landskap har uppstått tanken att resa ett minnesmärke på slagfältet vid Lund, icke ett minne av segrar eller nederlag, utan en försoningens vård på den blodigaste av Nordens valplatser. De skånska landskapens historiska förening, som omfattat denna tanke, har ställt sig i spetsen för dess utförande, och vi, svenske och danske män, inbjuda å dess vägnar att deltaga i resandet av denna försoningsvård.

Främlingen, som besöker våra kuster, skall, då han far över Skånes slätter, mötas av ett minne över forna strider, rest av förenta brödrafolk.

Monumentet, sorti stod färdigt några år senare, vittnar om det gensvar föreningens appell väckte och den breda anslutning den fick såväl i Sverige sorti i Danmark.

Den tredje av de strömningar, som jag inledningsvis nämnde, som bildar bakgrunden till De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings tillkomst och som satt sin prägel på dess verksamhet tinder dess första tid, var det intresse för kulturhistoria och folklivsforskning, som kännetecknar senare delen av 1800-talet. Ursprunget till detta växande intresse för kulturhistoria, för den enskilda människans levnadsförhållande i äldre tider, bottnar i att nya grupper i samhället med den borgerliga liberalismen och industrialiseringen börjar få allt större inflytande både politiskt och kulturellt. Ute i Europa gir historiker som Guizot, Talne och Macaulay i spetsen.

Det stora genombrottet för kulturhistorien och folklivsforskningen i Sverige är knutet framför allt till två namn: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, vars stora verk ”Wärend och Wirdarne” utkom under 1860-talet och som samtidigt grundade Smålands museum i Växjö, samt Arthur Hazelius, Nordiska museets skapare, som började sin stora insamlingsverksamhet på 1870-talet. Att Hyltén-Cavallius’ arbete spelat en roll för De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings tillkomst och utformningen av dess målsättning har jag redan framhållit. De äldsta häftena av dess tidskrift vittnar också om intresset för folklivsforskning med uppsatser sådana som Per Nilssons i Espös ”Gamla seder och bruk bland allmogen i Vemmenhögs härad” och ”Prov på folkspråket i Färs härad” av L. P. Holmström samt ”Visor och verser på skånska landskapsmål” meddelade av Martin Weibull.

Ännu mer påtagligt framträder föreningens och dess medlemmars intresse för kultur och folkliv i äldre tider vid en genomgång av de föremål föreningen genom gåvor och köp samlade. Det var folkdräkter, smycken, arbetsredskap, vapen, kyrkliga föremål, som dopfuntar och krucifix, rättsskipningens redskap, som tumskruvar, handklovar och bödelssvärd och mycket annat som ingick bland dessa föremål. Grunden till Kulturhistoriska museets i Lund samlingar lades i själva verket redan under 1860- och 1870-talen genom den verksamhet De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening i detta avseende bedrev. (Se Nils Nilssons artikel ”Kulturens vagga”, sid. 13).

Målsättningen att inom föreningen taga vård om allt som inom dess område kunde finnas av kulturhistoriskt intresse, allt vad som kunde ”sprida ljus över Skånes forntid, folkliv och landskapsmål”, visade sig snart överstiga föreningens krafter. Samlingarna ökade i en takt, som gjorde det omöjligt för Universitetets Historiska museum att härbergera dem. I detta läge föreslog en av föreningens mest aktiva och kulturhistoriskt intresserade medlemmar, adjunkten Carl Schweder, vid årsmötet 1879, att föreningen borde hyra en särskild lokal i Lund för att där kunna förvara och utställa sina samlingar. De skulle därigenom, framhöll han, ”bliva överskådliga och utöva den tilldragningskraft hos givare, som på många orter visat sig i grundandet av provinsmuseer”.

Schweders förslag ledde till att styrelsen vid årsmötet 1880 tillsatte en kommitté för att utreda frågan. Samtidigt intensifierades folklivsforskningen. Kandidat Nils Olsén fick sålunda av föreningen ett anslag för att studera folkspråk och folkkultur i Göinge och Villands härader. Samtidigt började Georg J:son Karlin i en annan trakt av Skåne – i Gärds, Färs och Frosta härader – samla kulturhistoriskt intressanta föremål såsom silverbägare, verktyg, bonader och andra produkter av det skånska hantverket. De inköp han därvid gjorde bekostades till stor del av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening. Vid Olséns och Karlins återkomst till Lund beslöt föreningen ordna en utställning av såväl nyförvärv som tidigare insamlade föremål. Lokalen blev en av salarna i Lundagårdshusets bottenvåning. Den 21 oktober 1882 kunde utställningen öppnas. Den väckte berättigad uppmärksamhet. Det stod nu klart att denna del av föreningens verksamhet nått en omfattning som endast med svårighet kunde rymmas inom föreningens ram. I samarbete med de vid universitetet verksamma Landsmålsföreningarna och ”Föreningen för Smålands minnen” bildades därför i november 1882 ”Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige”. Samtidigt beslöt De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening att till den nya föreningen som gåva överlämna alla föremål i föreningens samlingar. Det nära sambandet mellan Kulturhistoriska föreningen och dess moderförening befästes också därigenom att fyra av den nya föreningens styrelsemedlemmar utsågs av styrelsens medlemmar i den äldre föreningen och denna förenings sekreterare, Martin Weibull, valdes till ordförande i Kulturhistoriska föreningen.

För De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening innebar tillkomsten av Kulturhistoriska föreningen och dess museum en påtaglig förändring av dess verksamhet. Den kulturhistoriska delen av verksamheten, folklivsforskningen och insamlingarna av kulturhistoriskt intressanta föremål, övergick till den nya föreningen. Samtidigt hade landsmålsföreningarna, av vilka den första i Lund, den skånska, tillkom år 1875, övertagit uppgiften att studera Skånes landskapsmål och dialekter. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings verksamhet kom från denna tidpunkt att inskränka sig till främst uppgiften ”att väcka och underhålla intresset för Skånes historia i allmänhet genom utgivandet av arbeten och handlingar, äldre och nyare, som upplysa Skånes politiska, kyrkliga och kulturhistoriska förhållanden”.

Genom utgivandet av Historisk tidskrift för Skåneland, vars första häfte utkom 1901, fyllde föreningen under 1900-talets båda första årtionden i hög grad denna sin uppgift. År 1902 avled föreningens sekreterare, Martin Weibull. Posten som sekreterare övertogs därefter av hans son Lauritz Weibull. Intresset för Skåne och Skånelandens historia präglade ännu de första banden av Historisk tidskrift för Skåneland under dess nye redaktör. Men efter hand vidgades ramen. Allt flera bidrag, särskilt de av Lauritz Weibull själv, behandlade allmänt skandinaviska ämnen utan speciell anknytning till de skånska landskapen. Så t.ex. uppsatserna om ”Dråpen i Roskilde i Knut den stores och Sven Estridssons tid”, ”Rollo och Gångerolf” och ”Godfred och Thyra Danebods Danevirke”. Medan Carl Gustaf Weibulls ”Freden i Roskilde”, som kom 1908 till 250-årsminnet ännu kan sägas ha en viss anknytning till Skåne trots att hela uppläggningen är rent allmänt historisk, så kan detta knappast hävdas i fråga om Curt Weibulls avhandling om Saxo, som år 1915 publicerades i Historisk tidskrift för Skåneland. Tidskriften var på väg att mera bli ett språkrör för historikerna i Lund, främst bröderna Lauritz och Curt Weibull, än ett organ för De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening. I tidskriften behandlades under 1910- och 1920-talet en rad centrala frågor i Skandinaviens historia. Historisk tidskrift för Skåneland hade på 1920-talet de facto övergått till att bli en skandinavisk historisk tidskrift. Anknytningen till De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening blev av rent ekonomisk och formell natur. Resultatet blev också att tidskriften upphörde och 1928 ersattes av den från denna förening helt fristående tidskriften Scandia.

Under Lauritz Weibulls redaktörskap går utvecklingen fullt konsekvent från Historisk tidskrift för Skåneland till Scandia – från Skånes historia till de centrala problemen i Skandinaviens historia. Den vision om Skånes och de skånska landskapens centrala position i de Skandinaviska ländernas gemensamma historia, som Martin Weibull tagit till utgångspunkt i första häftet av föreningens tidskrift år 1868, kom därmed att besannas. Skånes historia och dess problem vidgades till hela Skandinaviens. Stora vetenskapliga landvinningar gjordes. Men De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening hade i detta sammanhang ingen funktion att fylla. Den förpuppades och verksamheten upphörde.

År 1959 beslöt Lauritz Weibull vidtaga åtgärder för att upplösa föreningen, som inte drivit någon verksamhet de senaste 33 åren. Föreningens kapital överlämnades till universitetet, där detta under namn av ”Skånska fonden” skulle användas för -att understödja forskning och utgivande av skrifter rörande de skånska landskapens historia”. Sedan denna donation vunnit laga kraft samlades den 15 december 1960 de fåtaliga ännu kvarvarande medlemmarna av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening till årsmöte, där man enhälligt beslöt upplösa föreningen. Då emellertid ett sådant beslut måste konfirmeras på ytterligare ett allmänt föreningsmöte, blev det vilande till nästa vår.

Under våren 1961 förändrades emellertid 1äget. På olika håll visade sig finnas intresse för utgivandet av en tidskrift, som i lättläst form presenterade historiska och arkeologiska forskningar och rön rörande de skånska landskapen. Intresset för föreningen blommade plötsligt upp och under Sven E. Noreens ledning utformades Ale, historisk tidskrift för Skåneland. Föreningens medlemstal steg snabbt till omkring 700 medlemmar.

Men historien om föreningens återupplivande och den nya era, som därmed inleddes, får tecknas vid nästa 100-årsjubileum , i maj år 2066.

Scanning, editering, HTML-kodning: Ralph Haglund, Landsarkivet i Lund 1998.
Text kontrollerad och rättad 2018-07-24 och 2019-05-21 av ALE:s Webmaster Anders Persson