De Skånska Landskapens Historiska och Arkeologiska Förening 1866 – 1966
Jörgen Weibull
l ett föredrag vid årsmötet den 22 maj 1966 tecknades De Skånska Landskapens Historiska och Arkeologiska Förenings 100-åriga historia och bakgrunden till dess uppkomst av föreningens sekreterare, docent Jörgen Weibull. Föredraget publiceras här i sin helhet.
Den 12 januari 1865 samlades i Lund ett antal historiskt och arkeologiskt intresserade personer. Syftet var att bilda en Skånes fornminnesförening. Initiativtagaren var kyrkoherden i Tygelsjö, kontraktsprosten Ernst Rietz – främst känd som språk- och dialektforskare, men också varmt intresserad av Skånes historia och vården av dess fornminnen.
Resultatet av detta första möte blev beslutet att en förening för vården av Skånes fornminnen skulle bildas, förslagsvis under namnet ”Skånes fornminnesförening”. För att förverkliga detta beslöt man utarbeta stadgar för en dylik förening. Arbetet tog sin tid. Först över ett år senare, den 16 maj 1866, samlades man åter för att konstituera föreningen. Vid detta möte – för i dag nästan jämt 100 år sedan – antogs föreningens stadgar och valdes dess första styrelse. Från och med 1866 började föreningen också sin egentliga verksamhet.
Till ordförande i föreningens första styrelse valdes biskopen i Lund, Wilhelm Flensburg. Vice ordförande blev professorn i estetik, konst och litteraturhistoria, Gustaf Ljunggren, sekreterare dåvarande docenten i historia, Martin Weibull, och skattmästare den unge lektorn i teologi vid Katedralskolan, Gottfrid Billing. Bland den första styrelsens övriga ledamöter märkes förutom prosten Ernst Rietz, rektorn i Ystad Nils Bruzelius och universitetsadjunkten i historia, Claes Theodor Odhner. Påfallande är att denna förenings första styrelse till stor del bestod av unga män: flera av dem skulle, som vi alla vet, senare spela en stor roll var på sitt håll och nå höga poster i samhället.
Föreningens namn ändrades samtidigt från det ursprungligen föreslagna ”Skånes fornminnesförening” till ”Föreningen för Skånes fornminnen och historia”, som några år senare, då Hallands fornminnesförening uppgick i föreningen, blev ”De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening”. Bakom den ändring av namnet, som företogs redan på föreningens första egentliga möte, låg en realitet. Målsättningen begränsades inte till endast vården av fornminnen – föreningens verksamhet skulle enligt dess stadga omfatta alla områden av Skånes folkliv och historia. Första paragrafen av dess stadga fick lydelsen:
”Föreningens ändamål äro:
- att vårda Skånes fornlämningar och att anteckna, beskriva och genom tryckta skrifter bekantgöra allt, som kan bidraga att sprida ljus över Skånes forntid, folkliv och landskapsmål;
- att väcka och underhålla intresset för Skånes historia i allmänhet genom utgivande av arbeten och historiska handlingar, äldre och nyare, som upplysa Skånes politiska, kyrkliga och kulturhistoriska förhållanden.”
Det är framför allt den andra av de båda punkterna, som pekar utöver de för fornminnesföreningarna sedvanliga uppgifterna. Initiativet till denna andra punkt hade tagits av Martin Weibull. Han blev också själv i egenskap av föreningens sekreterare den drivande kraften i den starkt historiskt inriktade verksamhet, som ända från början kännetecknat föreningens arbete.
Men andra sidor av föreningens uppgifter försummades därför inte. Redan från början skedde en uppdelning av arbetsuppgifterna inom styrelsen. Ernst Rietz svarade sålunda för ledningen av undersökningarna och kartläggningen av folkspråk och folkliv i Skåne. Då Rietz kort därefter blev sjuk och två år senare avled fortsattes detta arbete främst under ledning av adjunkten vid Katedralskolan Carl Schweder, docenten Axel Kock och senare kandidat Nils Olséni.
För fornminnesvården svarade främst rektor Nils Bruzelius och under hans överinseende de tillsyningsmän över fornlämningar, som föreningen tillsatte, en i vart härad i Skåne.
Man kan – något schematiserat tala om tre olika strömningar som bildat bakgrunden till föreningens uppkomst och som övat ett bestämmande inflytande på utformningen av dess verksamhet:
- Intresset för vården av Skånes fornminnen,
- skandinavismen och
- intresset för Skånes historia och folkliv, mot bakgrunden av de nya idéer som under 1860-talet gjorde sig gällande inom historisk forskning och undervisning.
Jörgen Weibull, september 1951. Foto: Hagblom-Foto.